Kung Chulalongkorn anlitade liksom sin far också utländska rådgivare och tekniker till olika projekt i landet. De var 14 stycken år 1870 och de ökade i antal med tiden. Liksom sin far var Chulalongkorn klok nog att se till att inget enstaka land fick monopol på de olika uppgifterna i landet.

Vägar och järnvägar byggdes, post- och telegrafväsen organiserades, kanal- och bevattningsprojekt genomfördes, sjukvården förändrades och utökades med nya sjukhus, och en modern flotta byggdes upp med mera. I flottan anställdes ett antal danskar. Jag kommer att berätta lite mer om några av dessa lite längre fram i detta avsnitt. Andra rådgivare var instruktörer i existerande delvis privata arméer, sättare, kapellmästare och tekniker inom hamn- och polisadministrationen. De båda senare servade direkt den växande europeiska kolonin i Bangkok.

I samband med planerna om järnvägar i landet kan det vara intressant att nämna Chulalongkorns kontakter med drottning Viktoria. Hon hade föreslagit det brittiska Ostindiska kompaniet att bygga en järnväg i Siam, men Chulalongkorn var rädd att britterna skulle försöka använda detta för att beröva Siam sin självständighet. Därför skickade han ett meddelande till drottningen och förklarade att Siam ännu inte var moget för en järnväg. Som svepskäl angav han rikets dåliga ekonomi och relativt blygsamma befolkning och tillade att oxkärror fortfarande var den vanligaste transportmetoden och att detta ännu så länge var fullt tillräckligt.

Man måste ha klart för sig hur primitiva kommunikationerna var i Chulalongkorns rike vid den här tiden. Man tog sig fortfarande fram med hjälp av hästar, elefanter, kärror dragna av oxar eller med båt. Riket var länge uppdelat i ett tjugotal mer eller mindre självständiga ”minikungadömen”, styrda av guvernörer som i princip bara var lojala mot sig själva. De var mest intresserade av att berika sig själva med hjälp av statens skatteinkomster och nationen saknade en sammanhållande kraft.

Chulalongkorn hade säkert tidigt förstått att om han skulle lyckas få inflytande över de avlägsna och svårtillgängliga provinserna måste Siam utveckla rikets kommunikationer. I Europa dominerade järnvägarna och Chulalongkorn förstod också nödvändigheten att snabbt kunna resa till de avlägsna provinserna om riket skulle kunna utvecklas.

Därför kontaktade han andra västerländska makter för att ta del av deras teknologi och kunskaper angående planering och budgivning för ett järnvägsnät i landet. Experter från olika delar av Europa anlände och diskuterade planerna utan att kunna enas om en gemensam strategi.

Chulalongkorn utnyttjade dessa meningsskiljaktigheter för att fördröja bygget, men till sist påbörjades det ändå med hjälp från flera olika europeiska makter, inklusive Storbritannien. Siam hade därmed lyckats se till att inget enskilt land hade fått monopol på denna uppgift. Drottning Viktoria hade accepterat Siams tidigare skäl att vänta med bygget, men till sist fick Siam sin järnväg utan att någon enskild makt förolämpats.

Då järnvägen Bangkok-Ayutthaya-Khorat byggdes var det av brittiska tekniker med en tysk som direktör och denna kombination orsakade så mycket problem att regeringen själv tvingades att ta över projektet 1896.

Bortsett från en liten privat järnväg från Bangkok till Paknam, som började byggas i juli 1891 och invigdes i april 1893, blev järnvägen till Khorat den första viktiga sträckan som byggdes i landet och den stod färdig 1900. Paknamlinjen anslöts senare till statens övriga järnvägssystem. Bangkoks centralstation började byggas 1910 och kallas i folkmun för Hua Lamphong (Sathani Rotfai Hua Lamphong) สถานีรถไฟหัวลำโพง, men officiellt är namnet Sathani Rotfai Krung Thep สถานีรถไฟกรุงเทพ. Stationen var klar sex år senare och invigdes den 25 juni 1916. Några källor säger den 16 juli.

(Järnvägsbild från sträckan Bangkok-Khorat 1901)

Järnvägsbygget från Bangkok till Ayutthaya påbörjades 1890 och sträckan var färdigbyggd 1896. Därefter fortsatte man med att bygga sträckan till Nakhon Ratchasima (Khorat). Järnvägen nådde fram till Khorat 1900 och denna sträcka togs i bruk 1905. Chulalongkorns dröm om en järnvägsförbindelse till Chiang Mai var också på väg att förverkligas. Då han dog 1910 hade järnvägen nått fram till Uttaradit. Först 1919 var Chulalongkorns dröm förverkligad.

(Järnvägsbild 1917)

Under Chulalongkorns regeringstid skickades ambassadörer till de flesta större huvudstäderna i Europa. Flera av ambassadörerna var som så ofta förr yngre bröder till kungen. Chulalongkorns relationer med väst under 1870-talet var knappast angenäma trots framgångarna med appellerna till London och Paris om neutralitet i konflikten mellan kungen och prins Wichaichan 1875. De anglo-siamesiska förbindelserna som inletts på 1820-talet fick dock med tiden allt större betydelse.

Finansministeriet, med brittiska rådgivare, skötte nationens budgetarbete på ett effektivt sätt och undgick i många år lån med rörlig ränta på den europeiska lånemarknaden. Finansministeriet drog år 1903 in 100 procent mer i skatteintäkter än år 1896, utan att det hade införts några nya skatter. En betydande del av statens intäkter användes till dyra projekt, såsom järnvägsbyggen. Dessa järnvägar möjliggjorde senare en snabbare kommunikation med nordöst och de nordliga provinserna.

Det nya justitieministeriet (krasuang yuttitham) กระทรวงยุติธรรม som bildats år 1891 togs över av den tidigare nämnde prins Rabi Badhanasakdi 1896. Han var den förste av kung Chulalongkorns söner som återvände efter studier i Europa. Rabi började med stor energi revidera Siams lagar så att de överensstämde med lagarna i väst. Ett juridiskt fakultet öppnades 1897 som påbörjade detta arbete. Arbetet skedde i samarbete med franska och belgiska jurister och syftade till att få bort det tidigare franska påståendet om Siams lagar som "ociviliserade.”

Den belgiske advokaten Gustave Rolin-Jacquemyns โรลัง ยัคมินส์ (31 januari 1835-9 januari 1932) gjorde uppenbart ett uppskattat arbete och tilldelades den 16 november 1896 den mycket höga titeln Chaophraya Aphairacha (Chaophraya Aphairacha Sayamanukunkit) เจ้าพระยาอภัยราชาสยามานุกูลกิจ. Han arbetade i siamesisk tjänst åren 1896-1901. Någon källa säger att han i realiteten fungerade som justitieminister.

(Gustave Rolin-Jacquemyns)

Då prins Damrong var på väg till Europa 1891 hade han träffat Gustave Rolin-Jacquemyns i Egypten, där det var tänkt att Gustave skulle arbeta som advokat. Mötet hade ägt rum i december 1891, då de båda var lunchgäster hos den brittiske ambassadören i Egypten. Rolin-Jacquemyns var redan då en känd jurist och bland annat känd för sin publicering av en juridisk tidskrift, med bidrag från många framstående jurister. Efter en snabb korrespondens med Bangkok kunde prins Damrong erbjuda Rolin-Jacquemyns en årslön på 3 000 engelska pund.

Trots motstånd från sin fru och sin dåliga hälsa tackade han ja och anlände till Bangkok den 27 september 1892. Bortsett från periodiska resor till Europa stannade han kvar i Siam fram till april 1901, då hans hälsa inte längre kunde tåla klimatet. Rolin-Jacquemyns var den rådgivare som stod närmast kungen och han lärde sig thai och lät översätta stora delar av landets existerande lagtexter. Han var också med och skapade Siams första juristutbildning och en staty av honom finns än i dag framför juristfakultetet (khana nittisat) คณะนิติศาสตร์ på Thammasatuniversitetet i Bangkok.

Både i Belgien och i Thailand betraktas Rolin-Jacquemyns med vördnad som en stor man. Många thailändare hyllar honom faktiskt som mannen som förhindrade Siam från att bli kolonialiserat.

Jens Iverson Westengard เจนส์ ไอเวิร์สัน เวสเตนการ์ด (15 september 1871-17 september 1918) var en dansk-amerikansk juristprofessor och diplomat från Harvard Law School (Rongrian Kotmai Hawat) โรงเรียนกฏหมาย ฮาร์วาร์ด. Under perioden 1903-1915 var Westengard rådgivare i utrikesärenden i Siam och han arbetade länge för sin mentor Edward Henry Strobel เอ็ดเวิร์ด เฮนรี สโตรเบล (7 december 1855-15 januari 1908), som också var en juridikprofessor från Harvarduniversitetet (Mahawitthayalai Hawat) มหาวิทยาลัยฮาร์วาร์ด.

(Jens Iversen Westengard)

(Edward Henry Strobel)

Professor Strobel hade rekryterats som den förste utrikespolitiska rådgivaren till utrikesministeriet i Siam och han rekryterades liksom Westengard också 1903, men han flyttade inte till Siam förrän 1906. Denna ställning behöll amerikanerna för övrigt ända till 1940.

Westengard kom att spela en viktig roll i gränsförhandlingarna med brittiska Burma och den franska kolonin Vietnam. Hans viktigaste bedrift i Siam var kanske hans arbete med att avskaffa européernas och amerikanernas exterritorialitet för sina medborgare. Han blev också utnämnd till domare i Högsta domstolen (San Dika) ศาลฎีกา 1911.

Som rådgivare hade han också stort inflytande över en rad reformer och förbättringar i Siam. Förutom de ovan nämnda bedrifterna handlade det till exempel om förhandlingar om utländska lån, utarbetande av lagstiftning och modifiering av existerande sådan, planering av vattenverk, omstrukturering av kungarikets ekonomi och skattesystem, förhandlingar om utländska traktat och förslag på ambassadörer och ministrar.

Då kung Rama VI kröntes 1910 var det också Westengard som stod bakom inbjudan av den största samlingen av europeiska kungligheter som någonsin skådats i Asien. I juni 1915, efter tolv år i Siam, sade Westengard upp sig från sina uppdrag och återvände ännu en gång till Harvarduniversitetet för att undervisa i juridik.

Under sin tjänstgöringstid i Siam fick Westengard den kungliga titeln Phraya Kanlayan Maitri (Phraya Kanlayannamaitri) พระยากัลยาณไมตรี och han förärades flera siamesiska ordnar och ordnar från utlandet. Efter första världskriget ville den siamesiska regeringen att han skulle vara deras representant vid fredskonferensen i Paris, men den 17 september 1918 dog han plötsligt i USA efter en kort tids sjukdom. Han blev bara 47 år gammal.

Viktor Virgin (21 januari 1876-12 juni 1929) var en ung svensk ingenjör från Chalmers ชาลเมอร์ส i Göteborg กอเทนเบิร์ก som kom till Siam 1903. Han blev anställd vid vattendepartementet (krom khlong) กรมคลอง och ansvarig för Bangkoks kanalsystem. Hans uppgift var att utveckla kanalerna och konstbevattningen och han blev så framgångsrik i sitt arbete att han belönades med flera kungliga utmärkelser. Vattendepartementet sorterade under dåvarande jordbruksministeriet (krasuang kasettrathikan) กระทรวงเกษตราธิการ, som bytt namn från krom na 1892 och sedan ännu en gång 1898.

Viktor (i en del källor stavat Victor) avsade sig sitt svenska medborgarskap 1924 och blev förmodligen den första västerlänningen som fick siamesiskt medborgarskap. Senare fick han också titelnamnet Phra Yantravidya Varyindra. Många av de kanaler som Viktor var med om att utveckla är i dag igenfyllda. Han dog endast 53 år gammal i lunginflammation 1929 och jag har tidigare berättat att han ligger begravd på den protestantiska kyrkogården i Bangkok.

Med hjälp av sina utländska rådgivare och de prinsar som utbildats i Europa lyckades kungen skilja sin personliga förmögenhet från statens och skapa en byråkrati som ersatte den gamla som stammade från 1400-talet.

Kärnan till en modern armé hade skapats vid sekelskiftet och obligatorisk värnplikt infördes 1902. Reformarbetet 1905 hade kommit så långt att tvångsarbete, som länge varit ekonomiskt viktigt för den gamla eliten, kunde börja avskaffas. Detta system ersattes gradvis av en skatt och en mer begränsad värnplikt.

Motstridiga intressen innebar dock att en del reformer blev kompromisser, men det var bråttom med reformerna på grund av de västerländska kraven på ett modernt Siam. Under 1890-talet visste Chulalongkorn mycket väl vad européerna krävde och vad som låg bakom de ofta föraktfulla omdömena om hans rike. Chulalongkorn förtvivlades ofta över de kompromisser han tvingades till, vad han inte kunde uträtta och över de brister som uppstod i det system som höll på att utvecklas.

Det som administrationen hade mest användning för under 1890-talet var välutbildade män till den civila förvaltningen, som hade förståelse för de förändringar som regeringen försökte åstadkomma. Som vi tidigare berättat hade skolorna inte kommit igång förrän i mitten på 1880-talet och intresset för dem hade varit mycket svagt fram till mitten av 1890-talet.

Ett av de viktigaste argumenten för prins Damrongs införande av thesaphiban-systemet var att han då inte behövde rekrytera personal till mer än 18 monthonkontor, i stället för till mer än 100 provinshuvudstäder. För de andra ministerierna betydde bristen på kvalificerad personal att de inte kunde utveckla sin verksamhet i den takt man önskade.

Mängden av reformer var så stor att statsbudgeten, trots att den hela tiden växte tack vare inrikesministeriets effektiva arbete i provinserna, inte räckte till alla behov. Pengarna gick därför till det mest nödvändiga såsom provinsadministrationen, armén och järnvägsbyggen, medan de andra ministerierna led av pengabrist.

Chulalongkorns chakri-reformering från 1892 hade som huvudsyfte att öka den centrala makten och kontrollen. Om inte landet kunde moderniseras riskerade Siam fortfarande att förlora sin frihet och självständighet. Kung Trailoks delning av makten i en civil och en militär del hade medfört en dubbelförvaltning och skapat en maktkamp mellan de båda delarna.

Chulalongkorn skapade i stället ministerier efter europeiskt mönster med statligt avlönade tjänstemän. Dessa förändringar i systemet genomfördes inte utan motstånd och kriser och kungen fick gå fram med stor försiktighet för att bevara sin egen och sin familjs säkerhet. Reformerna innebar i stort sett slutet för Trailoks Sakdina-system, vilket sedan officiellt avskaffades 1905. Dess ande vilar emellertid ännu över de sociala relationerna mellan alla thailändare och rangordningen är ännu i dag mycket tydlig.